Min dotter!

Jag heter Rose-Marie, kallas Rose och jag är 46 år och har en dotter som heter Felicia. Hon fyller snart 12 år. Min stora, vackra, fantastiska, intelligenta dotter. Det är otroligt vad tiden går. Känns som att det inte alls var länge sedan jag höll henne för första gången i mina armar och hon plirade upp på mig med sina vackra ögon, grabbade tag i mitt hår och drog i det och skrattade förtjust. Jag har aldrig varit så lycklig som just i den stunden. Vi, hennes pappa och jag, nyligen framkomna till Seoul i Sydkorea, satt i hennes fosterföräldrars hem och fick äntligen träffa vår dotter. Hon var då 4 1/2 månad. Som vi hade väntat och längtat efter det ögonblicket! Vi var omtumlade, jetlaggade, nervösa och förväntansfulla och en våg av känslor som jag aldrig känt förut sköljde över mig. I det ögonblicket hon tog sin knubbiga lilla hand och drog i mitt hår var min lycka total. I det ögonblicket knöts bandet mellan mor och dotter. Ett band så starkt och oförstörbart. Ett band av kärlek. En så stark kärlek som bara en mor kan känna för sitt barn. Jag var och kommer alltid att vara så evigt tacksam hennes biologiska mamma som gett mig detta lilla liv. Att hon i sin sorg och förtvivlan tog sitt livs svåraste beslut och gav upp sitt barn för adoption och därmed gav en annan kvinna, mig, förtroendet att vårda, älska och bli mamma till detta lilla underverk. Jag tänker ofta på henne och sänder henne en tacksamhetens tanke och hoppas att hon har det bra. Jag är också evigt tacksam fosterföräldrarna som tog hand om min dotter så väl i väntan på att vi skulle komma och hämta hem henne.

Äntligen

Då äntligen har även jag en blogg! 

Här hade jag tänkt att skriva om mig,min underbara dotter Felicia och vårt liv. Både om stort som smått, om glädje och sorg...

Varje människa har en historia att berätta och här är historien om oss.